Dagens Nyheter – 24 januari 1865, sida 3

år hunnit fyllas och möjligen ordnas för andra ändamål, hvad finnes då för skäl att kalla I platsen Mälartorget? Mälaren och torget bli då ett par makar, som ingått ett kristligt äkta förbund, och just af detta skäl icke vidare tåla att se hvarandra. Det skall då vara blott en tradition att Mälarens böljor en gång ströfvat ända fram till detta torg, likasom den första kärlekens solskensdagar äro en saga, ett minne ur Tusen och en Natt för de der makarne, jag nyss talade om. Men hvad gör det — om hundra år! Säsongen är i full fart. Den ena festen aflöser den andra inom alla samhällsklasser, ända ifrån de kungliga och furstliga palatserna, der sjelfva gräddan af den eleganta och förnäma verlden rör sig 1 lysande toiletter och vid strålande belysning, endast fördunklad af ofrälsta skarpskyttekaptener, ända ned till dessa stora salar med ett par smårum, som hela vintern igenom uthyras åt slutna sällI skaper, och der konvenansen väl är mindre sträng, men nöjet kanske lika stort. — Äfven annorstädes har jag af utländska tidningar — ty jag läser stundom äfven verkligt utländska, till omvexling med de inhemskt utländska — sett att man gör på samma sätt. I Paris, I lyxens, modets och nöjenas stad, egde den första stora hofbalen rum för några dagar I sedan. De inbjudna gästerna voro ej så fasligt många, hette det, men icke desto mindre var det så trängt, att ordenstecknen sletos bort från herrarnes kläder. Nog är det besynnerligt, eller också måtte lokalen varit otillräcklig; och huru buro damerna sig ät under sådana omständigheter, då man så vidt jag vet ännu icke hunnit längre än tll tal om krinolinernas atäggande? Jag beklagar dem af allt hjerta. Man skulle väl dessutom kunna påräkna att på en pariser hofbal råka godt folk, men det måtte vara si och så med den saken, eftersom det uttryckligen omtalas att furstinnan Metternich rynkat på näsan och hörbart yttrat ett och annat om canaille, som skulle kunna anses mindre smickrande för det andra kejsardömets adel. Inom konung Wilhelms med Guds nåde hufvudstad måtte deremot glädjen icke taga någon riktig fart, trots de ärorika segrarne förlidet år. Ty midt under säsongens rus Ihar der inträffat en ny konkursperiod. En viss kategori af industriidkare ha sina bestämda skördetider, och om dessa slå felt, så Igå de under. Sålunda är det efter jul och nyår skräddarnes och bundtmakarnes tid att skjuta godtgörandet af deras borgenärer ifrån sig för att lägga denna ledsamma angelägenhet på myndigheternas skuldror. Skälet dertill vet man icke rätt hvar man skall söka, men ett faktum är att under sista veckan en verklig konkursepidemi ,rasat bland Berlins skräddare, modehandlare och deras likar. Och Gud vet om det är bättre här; åtminstone har jag vid en flyktig blick i Dagens Nyheter sett att listan på konkursmål dagligen har en ganska respektabel längd. Jag fick häromdagen ögonen på en rapport Jom sjukdomsförhållanden i Köpenhamn, och läste der icke utan förvåning om några fall laf Hjertebetendelse. Det förundrade mig I först och främst att man offentligen redogjorde för en sådan sjukdom i tidningarne; jag tyckte också att det uppgifna antalet af sjukdomsfall var förunderligt litet — 3 eller 4 tror jag — Ibland en befolkning om ett par hundra tusen I menniskor, ehuru jag väl vet att den gode Iherr Sörensen icke är serdeles eldfängd utaf lIsig. Det ena med det andra gjorde emellertid latt jag ännu en gång lägte igenom rapporteu, och si! då, stod der Hjernebetendelse? eller inflammation i hjernan. Det var dock någon differens på åtskilnad. Yngve.