Dagens Nyheter – 20 januari 1865, sida 2

ligare dagar hade han utomdess förskaffat sig den oskyldiga lyxen att polera och ciselera deras handtag, alla af ek eller valnötträ. Def haue roat honom att förse dem med några lika smakfulla som prydliga ornamenter och att: dem xKxonstrikt inrista sina mitialer: J. V. Hans parti var snart taget. Han samlade ögonblickligt ihop de verktyg hvilka icke voro honom strängt nödvändiga och inlindade dem i ett gammalt tidningsblad. Under denna sorgliga sysselsättning fylldes haus ögon med tårar och han mumlade sakta: — Farväl, ni kära följeslagare vid mina arbeten, jag trodde att jag aldrig skulle behöfva skiljas ifråu er . . . Ja, farväl för alltid, ni kära, älskade vänner som jag så länge betraktat såsom de medel genom hvilka jag slutligen skulle vinna ryktbarhet och förmögenuhet . . . Änvu en gång och af bela min själ, farväl och tack för de många ljufva stunder ni skänkt mig! Han lemnade tyst sängkammaren och det derutanför liggande rummet, gick långsamt utför trappan och genom bottenvåningens långa gång samt öppnade deri den dörr som ledde ull klädmäklaren Laridons bod, eller riktigare, dammiga tillhåll. Denne klädmäklare var eo man af omkrivg fyrtio år, klädd med den största vårdslöshet, fullkomligt flint kallig, med undantag