Dagens Nyheter – 20 januari 1865, sida 2

af de två blonda hårtestar som frodades öfver hvardera örat. Hans på en gång originella och groteska fulhet hade någonting frånstötande och väimjeligt. De små ljusgråa, genomträngande ögonens glasaktiga blick hämmade genast det leende som var nära att krusa ens läppar vid åsynen af hans gula hy, krokiga, om en papegojas näbb påminnande näsa, ofantliga, nästan tandlöta mun, hvilken snart sagdt sträckte sig från det ena örat till det andra, och tjocka hängande läppar. Det egna sätt hvarpå han höll sina axlar gjorde att han föreföll puckelryggig, ehuru han i sjelfva verket endast var sned. Hans organ var sträf, obehaglig och skärande. Klädmäklarens förflutna lif kan berättas få ord. Laridons far, en hederlig jernkrarhindlare — så kallades nemligen i fordna dagar de industriidkare hvilkas egeutliga yrge bestod i att köpa gamla takpannor för att sönderstycka dem och sedan sälja materialierna. — Laridons far, sade vi, var en bra karl som för sin son drömt en lysande framtid. Han hade gjort sig till lag att sätta honom i en ordentlig skola, och så fort den uuge mannen gått igenom dess lägre klasser, hvilket skedde temligen raskt, men också temligen dåligt, placerade han komom i egenskap af skrifvare hos en notarie.