Dagens Nyheter – 19 januari 1865, sida 2

Kaninen beklagade sig i synnerhet på det kraftigaste öfver att på det oförskämdaste sätt ha blifvit prejad, bestulen och bedragen af den gamle tjufgömmaren. — Du och jag, Kanaricfogel, sade han tull den käre vännen, vi äro tvåa riktiga krukor . . . två höns . . . då han deremot är räfven .. .jag förtänker honom icke att han förtjenar en smula på oss, men allt skall ske med mått . . . I qväll har det gått för långt, om tjufgubben går på så här, nöjer han sig snart icke med att plocka oss, utan sväljer oss lifa lefvande i en munsbit. Ripainsels ankomst afbröt dessa rörande bekännelser. — Nå, frågade Kanariefågeln, har gubbfan burit sig mycket skojaraktigt åt med dig? — Låt mig vara. — Hvad går åt dig? — Jag har blifvit bedragen på det skändligaste sätt. — Af Legrip? — Nej. Legrip är visserligen en gammal skiälm, det vet hela verlden, men der ingenting fins kan han naturligtvis ingevting ta! Det är grefvinnan, du vet hon som jag förliden natt tog mig friheten att helsa på, hvilken varit nog oförskämd att hålla mig fill narr . . . de två halsbanden voro oäktal Kaninen började gapskratta. -Hvad flinar du åt din elaka pojke?