Dagens Nyheter – 19 januari 1865, sida 2

frågade Ripainsel tydligt förtretad. Tycker du att det der var någonting trefligt? — Ja, hvarför icke, svarade den unge tjufven näsvist. Derefter frågade han: Som stenarna voro oäkta vägrade gubben naturligtvig att köpa dem? — Det förstås. — Nå, då har du dem väl ännu? Nej, Legrip tog dem för hvad infattningen kan vara vird. — Huru mycket har han gifvit dig? — Hundra francs. Åter började Kaninen skratta, men denna gång med en så hånfull min att det var omöjligt att misstaga sig på dess uttryck. — Jag förstår mig icke på dig, elaka pojke, utropade Ripainsel med vrede. Jag vill veta hvad du flinar åt, svara, eller fan anamma smäller det icke. Jag skrattar, det; må du väl begripa, åt dig ditt stora nöt, som håller till gedo med gubbfans hundra francs och säger tack till på köpet . . . Jag skrattar åt hur du måste ha sett ut medan den gamle skojaren så der behändigt lurade dig på en tjugotusen francs... Ha, ha, ha! min stackars Ripainsel, hvad du blifvit kuggad! . . . Han är min själ icke dum, pappa Legrip . . . Om han ville, drog han osg alla vid näsan, stoppade oss i en säck och sålde oss på torget. — Jag förstår dig sannerligen icke. -Inte?