Dagens Nyheter – 18 januari 1865, sida 2

kommer att skada ert förstånds klarhet och er hands färdighet. — Åh, allt det der kommer igen då de behöfs . . . God natt nu, min gode hr Legrip, jag hoppas att ni blir litet mera medgörlig nästa gång vi träffas. — God natt, min gosse; jag skall straxt öppna för er . . . apropog, är det Repainsel och Kanariefogeln som vänta utanför? -— Träffadt. — Nå, så bed dem stiga in, men bara en i sender. — Kaninen lemnade den förmente gubben; det var Kanariefågeln som intog hans plats. Den gode Kanariefågeln — för att begagna Rodilles ord — var en man af omkring tretio år, lika högväxt och mörk som Kaninen var liten, späd och ljus. Han hade tjocka ögonbryn, en skog af hår, låg panna och ofantliga svarta polisonger. Hvarifrån kunde hans öknamn Kanariefågeln härleda sig, detta namn, som på ett så sällsamt sätt kontrasterade mot hans herkuliska utseende? Det kom helt enkelt från hans vackra melodiska röst, en verklig sopran af det ljufvaste slaget. Då man hörde och såg honom måste man ofrivilligt tänka på de mjuka och jemna flöjttoner, som.kunna framtränga ur en basuns väldiga gap.