Dagens Nyheter – 18 januari 1865, sida 2

Några sekunder förflöto under en fullkomlig tystnad, derefter urskilde man det gälla, obehagliga ljudet som framkallas då en fil användes mot någon hård kropp, hvilken gör motstånd. — Hvad är det? utropade Ripainsel och lutade sig fram för att kuuna titta in genom luckan, utan att dock lyckas tillfredsställa gin nyfikenhet, — hvad fan har ni för er? Han erhöll till svar en af dessa krampaktiga, hesa skrattsalfyor, om hvilka vi redan talat, derefter hördes på nytt och i ännu högre grad bullret af filningen. -— Besitta och regera — återtog bofven, hvars förvåning började efterträdas af en viss oro, — ni må väl icke på något sätt förstöra mina skatter? Han hade knappt uttalat dessa ord förrän begge etuien vidöppna sattes tillbaka på deras förra plats. — Se der edra grannlåter — svarade Rodille med sin släpiga gubbröst, — se der har ni dem, min gosse, jag ger er dem med det största nöje tillbaka. De äro ganska vackra, mycket vackra till och med, skada endast att stenarne äro falska . . . infattningen ir likväl af silfver, så de äro allt värda hundra francs; jag tviflar dock på att någon ger er mera än femtio . .. Ripainsel utstötte en förfärlig svordom.