ej ut med att lösrycka håret med prydnade längre, än till dess kronan hängde ned mo ena skuldran. Så var hon stående ensam utc på gatan, jemmerligt gråtande, när en lapt ifrån Malå påträffade henne, och talade sådana ljufliga ord till henve, att furierna Hydde och hymenus Iröjdeandar atervände till henne Hon tackade sin tröstare och inträdde mec förnyad och stegrad glädje i bröllopsstugar lika glad, fastän kronan hängde på sidan. Den förut 1 tidningarne omnämnda lappflickan på Umansstrand stod äfven brud för ett par veckor sedan här i Malå. Hennes födelseort var nemligen härstädes. Då den på lappskt sätt prydda pungen sem hon gaf åt prinsen-regenten på Umanstrand, blef så ynnestfullt emottagen, sydde hon sedan (emedan hon är en bland de konstfärdigaste lappska qvinnor) ett par skor af vackraste sort, hvartill ämnet togs af s. k. brunhärnor och brunhellingar (af cervus tarandus noncastratus) och öfversände desamma till konungen, hvilken så nådigt upptog gåfvan, att lappflickan fick sig genom konungens befallningshafvande i Norrbotten tillställda 4 dukater. För att deraf hafva ständigt minne och gagn, och emedan hon i barndomen gått i skola och äfven lärt att läsa och förstå det svenska språket, använde hon 3:ne dukater till inköp af åtskilliga religiösa böcker; deribland Luthers Kyrkopostilla. Och den 4:de dukaten hade hon ännu qvar, när hon stod brud. Nu erinrade hon sig de orden ur gamla katekesen: När Gud gifver oss något godt, skole vi icke behålla det för oss allena, utan ock deraf meddela åt andra, och framställde en sparbössa för Missionsverket, i hvilken hon lade den sista dukaten. Exemplet följdes at de fattiga gästerna, så att äfycn de lade dit några skillingar hvar. Så lofvade hon äfven presten på stället att vid brölloppet skulle råda anständighet och skick i afseende på nykterheten, hvilket löfte äfven hölls, ehuru branvin tanns, och lapparne just ej äro kända för måttlighet i sådant fall. Jakkob Mainos.