Dagens Nyheter – 16 januari 1865, sida 2

och Rodille fortsatte vägen till passage Radzievill, derifrån han begaf sig upp iden kammare, hvars sällsamma amöblemrang vi förut beskrifvit. Låtom oss nu återvända till Jean Vaubaron. Så snart mekanisten ej längre egde någon motståndare, upphörde han att vara ett mål för nyfikenheten. Hopen, som omgaf honom, skingrades liksom genom ett trollslag, dock ej utan att temligen högt tillkännagifva sin ledsnad öfver handgemängets så hastiga (och oväntade upplösning. Vaubaron gaf sig ej ens tid att upptaga ett af de kort Rodille kastat till hans fötter; hvad brydde han sig väl om namnet på en man, som han hoppades aldrig mera behöfva återse. — Hvilket löjligt gräl, — sade han till sig sjelf, rigtande kosan åt Palais-Royal-torget, — det var verkligen hög tid att det slutade... ännu några minuter till och jag skulle ej längr ha varit herre öfver min rättmätiga harm, och Jå hade lätt en olycka kunnat hända, ty jag var dubbelt så stark som min angripare och kunde i hastigheten ha dödat honom. Men Vaubaron, som så stort talade om sin styrka, kände sig i detta ögonblick mycket svag. Under sammandrabbningen med Rodille hade vreden fördubblat hans krafter ; den oundvikliga reaktionen inträdde nu, hans nyss så öfverretade nerver förlorade deras