Dagens Nyheter – 16 januari 1865, sida 2

spänstighet, vanmakten efterträdde den häftiga spänningen. — Jag orkar ej gå hem, mumlade han, — och ändå har jag så brådtom. Han påminde sig då att han var rik; men det oaktadt tvekade han innan han beslöt att taga sig en vagn. Dock, en utgift som hastigare skulle återföra honom till hans hustru och dotter var en tillåten utgift, han närmade sig derföre en droska på Palais-Royaltorget, steg upp deri och tillsade kusken att köra till Pas-de-la-Mule-gatan. Åkdonet satte sig i gång. Jean Vaubaron lutade sig i ena hörnet och återknöt sina leende tankars tråd, så våldsamt söndersliten af det möte vi nyss skildrat. Under det vår hjelte liksom genom en prisma betraktade framtiden, erfor han ett lifligt begär att smeka den penningbundt som tjenade till grundval för så många ljufva förhoppningar. Han nedstack sin högra hand i rockens venstra bröstficka — den var tom ! Det var ett fruktansvärdt slag. Hans kropp skakades af en häftig frossa, håret reste sig på hans hufvud, en kallsvett fuktade hans panna — hans luftslott hade ramlat. Hoppets solbeglänsta toppar hade nedstörtat iförtviflans afgrund. Han försökte några sekunder att strida mot den ojäfaktiga verkligheten, — Det är omöjligt! — stammade han,