väntade sig det mest uppskakande skådespel De räknade på en af dessa för slagskämpa så omtyckta scener, hvilka alltid medföra ut slagna tänder, krossade refben och svullna an sigten. Men detta hopp slog fel på det mes fullkomliga sätt. Det så ursinnigt började handgemänge varade endast några sekunder. Knappt had Rodille med båda armarne omfattat Vaubaror liksom för att upplyfta honom och sedan med våld kasta ned honom på marken, förrän har hastigt släppte sitt tag och drog sig undan. Mekanisten var beredd på ett nytt an grepp och ordnade sig till försvar — men in tet vidare anfall följde. — Jag är isanning en narr som offentlig kan inlåta mig i en knytnäfsstrid med en så dan der trashank! utropade Rodille. Jag ä väl ingen åkarekusk heller, som slåss med hvilken gatstrykare som helst . . . Om du finner dig förolämpad, tölp, så kom hem til) mig så skall jag göra dig den äran att mäts mina krafter med dina på värja eller pistol.. Se här min adress och mitt namn. Med dessa ord uppdrog Rodille ur sin ficka den lilla guldbroderade plånbok hvarom vi förut talat, upptog derur två eller tre vapenprydda visitkort och kastade dem för Vaubarons fötter. Derefter yred han sig helt förvämt omkring på klacken och gjorde en åtbörd så befallande, att de främst stående genast