Dagens Nyheter – 14 januari 1865, sida 3

blåa rökmolnen som från hans cigarr : slingrade sig 1 luften. Helt och hållet försjunken i sina drömmar hejdade ej Vaubaron sina steg utan stötte emot HRodille som, stående orörlig, spärrade honom vägen. Ehuru stöten ej var häftig, vacklade Rodille liksom om någon med berådt mod velat skuffa omkull honom, men han återfick snart jemnvigten och sträckande ut högra handen så att han kunde fatta tag i bröstet på Vaubaron knuffade han våldsamt till houom, utropande: — Tunnor tusan! millioner djeflar! . . . Dumhufvud, åsna, kreatur! kan du då inte se upp! ... Skall jag med min käpp lära dig att se framför dig när du går! Väckt ur sina drömmar och återkallad till sig sjelf af denna kraftfulla hand som våldsamt skuffade honom baklänges, kände Vaubaron sitt ansigte färgas af yredens rodnad, och i hans ådror började hans förfäders patriciska blod koka. Han hade dock ännu nog kraft att beherrska sig. En skymt af lycka hade ändtligen efterträdt en lång tid full af lidanden, en solstråle hade genombrutit de mörka molnen på hans lefnadshimmel, förtviflan och nedslagenhet hade lemnat rum för tro och bopp. Skulle han väl då nu börja ett gräl för den löjligaste af alla orsaker?