Dagens Nyheter – 14 januari 1865, sida 3

Skulle han utan något giltigt skäl höja rösten mot en okänd, som måhända utan den ringaste tvekan skulle utmana honom? Nej, hundra gånger nej! Hans heliga pligter såsom make, och far förbjödo honom att förfoga öfver sitt lif — hvad skulle det väl bli af Marta och Blanche utan honom? Utomdess ansåg sig Vaubaron, som det ej kunde falla in att det hela var en af Rodille på förhand uttänkt snara, ha haft orätt, och han förebrådde sig bittert att han emot sin vilja skuffat till honom. Af alla dessa skäl lade vår hjelte band på den vrede som kokade inom honom och hvarje ögonblick hotade att jäsa öfver. Han bugade sig artigt för Rodille, som med rynkade ögonbryn, sammanbitna läppar och knuten näfve endast syntes afvakta ett ord från hans mun för att få ett nytt skäl att handgripligt tillrättavisa honom, och sade med lugn ehuru något darrande röst: . — Jag beklagar mycket, min herre, att jag i min tankspriddhet helt ofrivilligt kommit att stöta till er . . . Jag bedyrar att det ej vara min afsigt att förfördela er och jag gör er min uppriktiga ursäkt, ehuru jag ej finner att den ofrivilliga förolämpning jag tillfogat er, förtjent alla de sårande tillmälen, med hvilka ni trakterat mig. (Forts.)