Dagens Nyheter – 14 januari 1865, sida 2

ländska kapital och skuldsatt landet; — men hvem var det väl som framkallade dem? Var det icke händelsevis jordbrukarens klagan öfver bristande kapital? Medgifvom derföre att svårigheterna icke äro nya, utan gamla och att de åtgärder, som omtänksamheten och lagstiftningen vidtagit för deras nndanrödjande äro nyttiga och goda, men att folket ännu icke riktigt lärt sig att begagna dem; att denna folkets oskicklighet framkallat närvarande bråk och förorsakat åtskilliga ruin; men att man har skäl att hoppas att allmänheten skall utgå ur krisen med den lärdom att ej flyga högre än vingarna bära. Köpmannen var illa ute vid 1857 års kris, men lärer hafva deraf lärt åtskilligt. Det är nu jordbrukarens tur, och äfven han skall säkert ej underlåta att hemta lärdom af egen och andras olycka. Det är sant att läkemedlet är bittert och vi beklaga innerligt hvar och en, som måste tömma det till sista droppan; men vi kunna icke deri se någonting annat än öfvergående följder af brott mot de för all affärsverksamhet gällande naturlagarne, och vi hoppas och tro, att nytt förtroende och ny, ökad verksamhet skall framgå ur den partiela förstörelsen, liksom den nya Phoenix ur den förbrändas aska. Vi vilja såsom slut på detta ekomiska kallprat antyda, att allmänheten sjelf eger i sin hand ett medel att afhjelpa en mängd af de svårigheter, som uppkomma genom penningenöden. Det är enkelt och lyder i all sin enfald så här: haf fördrag med din skuldsatta nästa och bråkaej med lagsökningar, der de kunna undvikas, ty genom dem mångdubblas svårigheterna. Detta tålamod behöfver antagligen ej räcka länge, emedan det redan bör jar ljusna vid horisonten. Räntan faller redan på de stora börserna och till följd deraf sätter penningen,j liksom allt annat flytande, sig i jemnvigt. Äfven vi få vår del deraf i utbyte emot den rika skörd, som nu fyller våra lador.