Dagens Nyheter – 14 januari 1865, sida 1

lemnade sin fordringsegare med sänkt panna, tårfyllda ögon och af blygselns rodnad purprade kinder. Hans ödmjuka bön hade besvarats med en obeveklig vägran, åtföljd af de mest förolämpande förebråelser. Han hade hört sin heder, gin redbarhet, sin talang betviflas; Malher hade ej ens tvekat att förklara hans uppfinningar för lögner, dem han bopspann för att bedraga sina kreditorer. Med sargadt hjerta, feberhet panna och själen uppfylld af förtviflan, beredde sig Jean Vaubaron att återvända till sitt hem. Försjunken i sina dystra tankar vandrade han framåt endast vägledd af ett slags mekanisk instinkt, då följande ord, utbytta emellan två arbetare som vandrade samma väg som han, nådde huns öra, och inpräglade sig i hans minne. — Hvarför arbetar han ej mera? frågade den ene. — Hvarför skulle han väl arbeta? utbrast den andre. — För att förtjena sitt uppehälle naturtigtvis . . . Har han händelsevis räntor att lefva på? — Jo jo, så hänger det allt ihop. — Huru är det möjligt? — Ja, hvad mera du, han är rik som er bankir. — Hvar har han då stulit sina pengar: — Dem har han ej stulit utan vunnit.