Dagens Nyheter – 14 januari 1865, sida 1

Äfven Jean hade många gånger hört sägas att lyckan alltid är blind mot den, som för första gången anropar hennes huldhet. --Om det verkligen vore sant! mumlade hav. Min fot har ännu aldrig skridit öfver tröskeln till ett spelhus, min hand har aldrig vidrört ett kort . . . Jag borde således kunna hoppas . . . ännu mera, jag borde vara siker på att vinna .. . Åh, detta vore räddning, frihet, lif! Från detta ögonblick vek ej denna tanka, som oupphörligt iklädde sig nya, allt mer och mer frestande former, från Vaubarons hufvud. Två känslor, begge nästan lika mäktiga, höjde sin röst inom honom och levererade i hans själ en envis strid. Det var å ena sidan den osläckliga törsten att vinna en handfull af detta guld, som ingen kunde behöfva i högre grad än han, och å den andra, fruktan att förlora den ringa summa han ännu hade, den sista napoleondor han egde, det enda hans familj under de första två å tre dagarna hade att lefva af. — Du vioner! mumlade den ena rösten i den unge mannens öra; och med detsamma äro både du och de dina räddade! Men på samma gång sade också den andra: — Akta dig! .. . Slumpen är emot dig i allt! .. . Betänk hvilket öde som väntar din familj om du tappar! . Akta dig! .. akta dig!