Dagens Nyheter – 13 januari 1865, sida 4

hvilka ämnade sig till den österrikiska hufvudstaden. Vid Sechshaus uppsteg en tredje! person i vagnen; det var en man af omkring 30 år, med ett behagligt yttre, ett småleende på läpparne och som säkert skulle ha mycket behagat damerna, om icke iaturen olyckligivis begåfvat honom med en viss utväxt på rygeraden. Vår man tog plats och adresserade artigt några ord till den äldre herrn, som befann . sig i vagnen. Men denne svarade mycket torrt och samtalet dog ut lika fort som det börjat. Vår artige puckelrygg försökte då sin lycka hos den unga damen; men äfven der rönte han samma bemötande. En djup tystnad inträdde då, och hvilken icke afbröts af någon annan än tullnären, som frågade: Är det någon som har något att betala för? I Nej! och så rullade vagnen ini staden. Då de hunnit nära slutpunukten för resan,! kunde puckelryggens talträingdhet icke längre hejdas, utan han vände sig ånyo med ett sardoniskt leende till sina reskamrater och yttrade: Mitt herrskap, förmodligen ha ni uudvikit att svara mig derföre att jag har en viss upphöjning på min rygg, och isynnerhet har ni mamsell funnit obehagligt att samtala med en puckelrygg. Men ni ha misstagit er beI tydligt, ty jag är icke mera puckelryggig än D1. Skrattande åt sina förbluffade reskamrater, framtog han under sm rock en präktig fårbog, då i och med detsamma puckeln försvann. Mannen hade blott velat undgå att betala tullen på matvaror och skratta litet på sina reskamraters bekostnad. Djefvulen i en madrass. Journal de Lyons berättar följande anckdot: I vårt grannskap finnes en hedersman som med det hederliga barberareyrket förenar det icke mindre hederliga tapetserareyrket. Figaro drömde icke om sådant. Den hedervärde borgaren fick nyligen i uppdrag att stoppa en madrass åt pastorn i församlingen. Angelägen att motsvara det honom lemnade förtroendeuppdraget, griper han verket an med sadan ifver, att han icke genast märker, att den qvantitet tagel han egde till sin disposition, var otillräcklig. Han måste derför gå ut för att skaffa mera. Figaro har cn katt — det är hans rättighet — en äkta presterlig katt, lat och fet, hvilken, vällustig som alla sina likar, begagnade sig af husbondens frånvaro för atti allsköns ro krypa in under öfverdraget till madrassen och gräfva ned sig 1 taglet. Figaro återkommer för att fullborda sitt arbete; men katten låter icke oroa sig för så litet, utan tortsätter sin sömn; han har ej en aning om att han snart är instängd 1 sitt mjuka fängelse. Madrassen är färdig och aflemnad; sängen bäddas utan att minsta rörelse låter ana den stackars kattens närvaro. Men då pastorn bereder sig att njuta hvilans behag .. . föreställ er hans känslor, då han dragit ned nattmössan öfver öronen och hans tankar börja blifva orediga, när han märker de konvulsiviska ansträngningarne under sin lekamen och känner de skarpa tagen tvärt igenom tyget! — 0 fasa!!! För hundra år sedan skulle man ropat på trolleri och bränt madrassen, efter en höguidlig besvärjelse. I våra dagar är man mindre skrockfull. Presten, alltför blygsam att tro sig vara till denna grad föremål för den ede fiendens förföljelser, hoppar ur sängen och : åter hemta barberaren, som han ber taga bort madrassen ju förr dess heldre. Barberaren etraktar med synbar förskräckelse sina hänlers verk, men tar dock madrassen med sig em. Han vill undersöka den förfärliga hemigheten; hela familjen skyndar till för att öffervara operationen. Beväpnande sig med mod a ch en skarp knif, sprätter han upp fängelset. Snappt har han upplyftat ett hörn af tyget, örrän ett förskrackligt vilddjur skyndar ut ved ett väldigt språng . . . det är djefvulen jelf!!! ropar han. Men de närvarande skratta honom i anigtet och svara: det är katten. k mo