lifvet 1 bysättningshäktet . Jag har gjort allt hvad som stått i min makt för att förmå dem ändra beslut, men förgäfves. Ett rof för den gräsligaste förtviflan omfattade Jean Vaubaron med båda händerna sitt hufvud. Så må då mitt öde gåifullbordan! mumlade han med bruten stämma. — Det är först om fyra dagar ni löper fara att bli inspärrad, herr Vaubaron, intöll exekutionsbetjenten medlidsamt; lyd derföre det råd jag gifver er: lemna ofördröjligen denna bostad och göm er väl, så att man ej finner er när man inställer sig här för att hemta er, ty jag ar öfvertygad om att Malher komp. ej komma att visa er den ringaste misskund. Vaubaron höjde sitt sänkta hufyud. — Nej, herr Baudier, svarade han stolt, jag lemnar icke detta hus och jag gömmer mig icke . . . Min hustru och mitt barn äro inne i detta rum, tillade han och pekade på dörren till den angränsande kammaren; min hustru är döende, mitt barn sjukt, må man gripa mig emellan deras bäddar . . . må man döda dem båda genom att föra bort mig . det är min fordringsegare som mördar dem och han skall en dag inför Gud ansvara derför. Baudier svarade ingenting, han fann Vaubarong vrede rättvis och han förde handen till sitt öga, för att borttorka en flyktig tår.