Dagens Nyheter – 13 januari 1865, sida 2

ifver, en djup nedslagenhet hvilade öfver hela haus väsen och den tunga suck som då och då framträngde ur hans beklämda bröst, förrådde tydligt att han för sig sjelf erkände Jatt hans belägenhet var förtviflad. I Marthas oerhörda svaghet hade sedan den föregående dagen ännu mera tilltagit och hon låg redan försänkt i en dvala hvilken gaf henne utseendet af ett i en kista hvilande lik. Jean var ölvertygad om att hon snart, kanske redan om några timmar, skulle insomna för att aldrig mera uppvakna. Blanche sot liksom sin mor, men hennes sömn var feberaktig och orolig. Vaubaron hade under den föregående natten flera gånger hört henne med svag röst jemra sig. Rof för en sömnlöshet, lätt att förklara,, hade den olyckliga fadren då störtat upp från den madrass som tjenade honom till bädd, för att trycka sina läppar mot barnets brännheta panna. — Också hon . . . också hon! stammade han. Döden sväfvar då öfver dessa tillbedda varelser . . . den hotar hvarje ögonblick att röfva dem ifrån mig och jag kan ingenting göra för att få behålla dem! . . . Ack, min Gud, du vet huru gerna jag skulle offra mitt lif för dem båda . . . huru lycklig jag skulle vara att droppa etter droppa få utgjuta mitt blod för att rädda dem! Blanche sväfvade likväl ännu icke i någon verklig fara, vi ha sjelfva hört läkaren