Dagens Nyheter – 13 januari 1865, sida 1

På detta sätt vandrade de genom träd gården, riktande stegen åt det galleri hvares låg det namnkunniga spelhuset, öfver hvars port stod 113. Ett stycke ifrån spelhusets rikt upplystes portgång saktade tiggaren sin gång för at upphinnas af Rodille, åt hvilken han sakta och hastigt hviskade: Det är Longjumeau som skickat mig... han väntar er utanför n:r 113. — Ack! mumlade Rodille utan att stanna och passerande genom en af de öppna grindarna som skilja gallerierna från trädgården, gick han rakt fram till en ung, med den största elegans klädd man, som promenerade af och an utanför det i spelhusets bottenvåning belägna kafget. Rodille fattade obesväradt ynglingens arm. — Hvad nytt? hviskade han i hans öra. — En god affär, herr Auguste, åtminstone efter hvad jag tror. Rodille syntes alls inte förvånad öfver att höra sig kallas vid detta namn, hyilket troligen tilhörde den drägt han för tillfället bar. — Fort till saken, jag har brådtom. — Gå några steg närmare kafget och titta in genom rutan ... Hvad ser vi vid första bordet till venster, närmast dörren? — En vacker ung, illa klädd karl, med en furstes hufvud och en söndagsklädd arbetares torftiga drägt. Jag tycker mig ha sett