Dagens Nyheter – 12 januari 1865, sida 2

Den lille mannen steg upp och t tog några steg för att aflägsna sig, men han hejdade sig snart. — Är det något vidare? frågade tysken. — Ah, bara en småsak, herr Werner. Jag har glömt anförtro er något. — Hvad dä? — Att jag inte har en sou. — Såå... Se här tjugo francs. — Tack, hr Werner. Och denna gång aflägsnade sig den lille mannen på allvar. — Gargon! ropade tysken sedan han blifvit ensam. — Hvad befaller herrn? — Papper, penna och bläck ... men raskt! — Genast! Werner tog ett af de pappersark kypareu lade framför honom och skref derpå med en vacker, till och med elegant stil följande rader: Min tillbedda väninna! En högst vigtig familjeangelägenhet, som Jag likväl ej kan afbålla mig från att af hela min själ förbanna, beröfvar mig det kära nöjet att i dag uppvakta er. Jag måste redan i afton lemna Paris, men i morgon är jag åter här. Vänta mig således icke i qväll, älskade Ursule? Ni vet att min hela örelystnad är