Dagens Nyheter – 12 januari 1865, sida 1

Tack, herr Werner, det är ej en bjudning att säga nej till. — Godt! Sätt er! Gargon! Kyparen närmade sig genast. — Ännu cen butelj vin, surkål och korf. NöEgra minuter sednare stodo de reqvirerade rätterna på bordet och den nykomne började äta med en ifver som tydligt tillkännagaf att han ville taga igen den förlorade tiden och så fort som möjligt hinna upp sin värd. Så snart de båda männen stillat den första hungern, stödde herr Werner, hvilken vi för det första låta behålla detta namn, båda armbågarna mot bordet, och böjande sig intill den nykomne, som intog samma ställning, hviskade han i hans öra med en röst så låg att hans ord omöjligt kunde uppfattas at någon af de kringsittande: Har ni något nytt att meddela? — Ja. Hvarom är det fråga? Kaninen, Kanarifågeln, och Ripainsel, eller om ni hellre vill kalla honom vid hans vackra öknamn Lejonet ha arbetat som dugtiga pojkar hela natten. — Enligt mina order? — Naturligtvis. — Hvar och en för sig eller tillsammans? — Hvar och en för sig. -— Och resultaten?