Dagens Nyheter – 11 januari 1865, sida 2

soten, denna förskräckliga sjukdom, för hvilken intet botemedel finnes, ger sig tillkänna. I det ögonblick vi införde våra läsare i Jean Vaubarons boning, hade det onda redan gjort så fruktansvärda framsteg att det ej återstod något hopp att kunna rädda Martha. Ni ha sjelfva häöxt läkaren fälla den fruktansvärda domen och förklara sina visiter hädanefter öfverflödiga. Men det var ännu icke allt, sedan några dagar hade fadrens ångestfulla och forskande öga ätven upptäckt oroväckande symptomer hos den lilla Blanche. Till all den sorg, oro och förtviflan för hvilka han var ett rof, fogade sig nu äfven den ständiga, dagligen allt mera tilltagande penningbristen. Marthas sjukdom hade kostat betydliga summor. Rundt omkring honom grinade skulder, den ena mera hotande än den andra, och nästan hvarje dag ansattes den arme Vaubaron af kreditorer, hvilka ej ens tvekade att komma hem till honom för att der göra sina fordringar gällande, och hvilkas visiter han på alla upptänkliga sätt sökte dölja för Martha, hvars lugn han genom den ena osanningen, mera ädel och högsinnad än den andra, sökte bevara. Vi böra äfven yttra några ord om cn annan skuld hvari Jean satte sig och hvilken var mera oroväckande och mera tryckande än alla de andra emedan den hotade mekanikerns frihet.