Dagens Nyheter – 10 januari 1865, sida 3

i olyckan om det roar er, det är er ensak! oo Gif er ut på den svaga isen när ni har lust att dränka er, gerna för mig! . . . Jag blandar mig cj i era angelägenheter, de angå mig icke. — Mon ni kan göra mig en stor tjenst, hvilken jag vågat räkna på att ni ej skall vägra mig, sade den unge mannen med en häftig hjertklappning. — ln tjenst? . . . Önskar ni af mig en tjenst? — Ja, mästare, och genom att ej afslå min ödminka begäran, hjelper ni mig ur en stor förläg: nhet. — Hvad är det fråga om? utbrast principalen med en kärfhet, bakom hvilken ett oryggligt afslag gömde sig. — Om ett litet förskott som jag vågar I I be cr bevilja mig, stammade Jean. Jag behöfver penningar för att möblera några små ornm dem jag hyrt och i hvilka jag ämnar inflytta med min hustru på vår bröllopsdag. Ett ironiskt Ilcende krusade industriidkaI rens läppar nir han lyssnade till denna anspråkslösa begäran. — Ja så, vi har räknat på att af mig få pengar till er bosättning? sade han. — Ja, mästare. — Ni har i så fall missräknat er. Jean Vaubaron kunde ej tro sina öron — Är det verkligen möjligt, mästare, at ni vägrar bjelpa nig? utropade han.