ionan ni handlar, inföll husbonden med ett visst faderligt intresse. — Tro mig, en dylik tanklös förening kommer att grundlägga hela ert lifs olycka. Dean unge mannen skakade på hufvudet. — Jag hoppas tvärtom att den skall grundlägga dess lycka, sade han. — Men betänk då att ni har ingenting och er hustru ännu mindre. Det är hungern och törsten som gifta sig med hvarandra. -— Jag har mina två armar, mitt goda hufvud och mitt mod, mästare! utbrast Jean eldigt. Med dessa bundeti hvarken hunger eller törst. — Ni får barn. De skola bli mycket välkomna. — Men de komma att föra cländet med vandter frukiar man sig. — Det blir min sak att jaga det på dörren. Utomdess avbefaller jag oss i Guds händer. — Ni är således orygglig i ert beslut? — Fulliomligt . . Vi ha redan anmält 0sS på mairiet, om tolf dagur fira vi vårt bröllop. — Ni har således icke kommit hit fö! att bedja om mitt råd? — Nej, endast för att underrätta er om saken. — I så fall har jag ej ett ord vidare at tillägga, svarade Jcan Vaubarons mästare, utar att ens värdigas dölja s.tt missnöje. Kasta e