Dagens Nyheter – 9 januari 1865, sida 2

voro stumma, hennes ögon stirrande och glanslösa, hennes hjerta hade upphört att klappa. En sekund var nog, om icke för att förjaga, så åtminstone för att något förtunna de strömmar af förskämd luft som uppfyllde rummet. Mekanikern störtade fram till fönstret och utan att ge sig tid att öppna det, utan att tänka på de skåmor han skulle få, slog han med sin knytnäfve in fleru af rutorna. Derefter tog han i sina armar den unga flickans liflösa kropp, bar in henne i sitt rum och lade henne på sin säng. Då detta var gjordt vände han, utan att ens först ha tändt sin lampa, ut i korridoren och ropade med sina lungors hela kraft: Hjelp.... Hjelp!.-Hon dör! Denna uppmaning, hvilken likt ett åskslag återljöd i hela huset, var nästan öfverfödig. Alla hyresgästerna hade redan till sin förskräckelse hört bullret af den genom Vaubarons stöt instörtade dörren; flera af dem, alla i nattdrägt, kommo springande uppför trapporna för att höra hvad som var å färde. Snart befunno sig omkring tolf personer, med portvakterskan i spetsen, församlade i mekanikerns rum. Då hände hvad som alltid händer vid dylika tillfällen, det vill säga, i stället för att skänka den döende de omsorger hennes tillstånd kräfde, undrade alla hur katastrofen inträffat och alla röster frågade på en gång Jean Vaubaron.