Dagens Nyheter – 9 januari 1865, sida 2

VIII. I en vindskammare. I trots af sin ifver att inkomma i rummet måste den unge mannen stanna på tröskeln, nästan qväfd af de mefitiska ångor som, i samma ögonblick som dörren blef inslagen, strömmade emot honom. Att trotsa en atmoster sådan som den hvilken nu uppfyllde rummet var nästan en omöjlighet. Vaubaron gjorde således ofrivilligt halt. En enda blick var honom föröfrigt nog för att ge honom lösningen på den dystra gåtan. Ett fyrfat fylldt med rykande stenkol stod midt på golfvet. Den unga flickan hade försökt att osa ihjäl sig. Kammarens enda fönster var omsorgsfullt stängdt. Martha hade till och med innan hon satt sin hemska plan i verket omsorgsfullt klistrat tjocka gråa pappersremsor öfver dess springor så att icke en enda af de giftiga ångorna skulle kunna utströmma. Derefter hade hon lagt sig på sängen alldeles svartklädd, med hopknäppta händer och blicken riktad mot himlen, för attinvänta döden, hvilken åter skulle förena henne med hennes mor. Den lydiga döden skulle genast ha inställt sig om icke de dofva klagoljuden nått Jeau Vaubarons öron. Martha Bernard sof redan och intet tecken till lif syntes. Hennes läppar