Dagens Nyheter – 9 januari 1865, sida 2

—t——— —rVÅ0— —— Vr vremme——————7—-—Äa—— LA 7 Det var omöjligt att misstaga på detta ljud. Det var hvarken en snyftning, en klagan eller ett bedröfvadt hjertas utgjutelse — endast dödskampen har dessa tonfall. Jean Vaubaron var som våra läsare redan veta en både till kropp och själ stark natur. Han var dock nära att förlora sansningen, i det förfärliga ögonblick då det blef honom. klart att Martha Bernard endast några steg ifrån honom kämpade med döden. Denna kroppens och själens vanmakt var I rade dock icke längre än en blixt. Mekanikera ritade åter ut sig; han hade nu återfått hela sitt mod, hela sin beslutsamhet. ; — Jag skall rädda henne! — sade han; till sig sjelf, — ja, vid Gud jag skall rädda henne. Och utan att öfverlägga hvilka obehagliga ! följder hans handling kunde få, ifall han misstagit sig, utan att kalla någon till sin hjelp eller att göra allarm, tog han några steg till-baka och stötte sedan med hela sin kraft mot vindsrummets dörr, långt ifrån tillräckligt solid. att kunna motstå ett sådant anfall. Redan vid första stöten brakade de maskstupgna bräderna och föllo in i rummet. Jean Vaubaron ville med detsamma skynda in, men stannade förfärad på tröskeln.