Dagens Nyheter – 9 januari 1865, sida 1

vakterskan hejdade honom just som han passerade förbi hennes rum. — Herr Vaubaron, har ni den här sednare tiden något sett till er unga granne? frågade hon. — Nej, svarade Jean. — Inte! ... Jag är verkligen mycket orolig för det lilla kräket. — Hur så? — Föreställ er, ända sedan begrafningen har hon inte varit ute mer än två gånger; hvad lefver hon af, eftersom hon inte köper någon mat, säg mig det, om ni kan? I går gick jag för ro skull upp för att se hur hon hade det och jag fick bulta på minst tio, gånger innan hon kunde förmå sig att öppna... Hon var då blek som ett lik och såg ut som om benen icke burit henne . . . Så fort jag fick se henne sa jag som så: Jag kommer bara, lilla mamsell Martha, för att höra cfter om jag kan vara till någon tjenst . . . säg rent ut ifrån ifall ni vill ha något hemköpt så skall jag gerna gå efter det . . . Hon tackade så mycket och svarade att hon ingenting behöfde. Dermed stängde hon dörrn midt för min näsa ... 1 dag gick hon ut, hon bar en liten korg under armen och trippade så långsamt att det gjorde mig ondt ända in i själen att se på henne. Då hon kom hem såg hon ut som om hon redan hörde andra verlden till och jag tänkte straxt som så: det hänger bestämdt icke riktigt ihop med henne.