Dagens Nyheter – 9 januari 1865, sida 1

Den unge mannen, som slutligen insåg att han denna afton ej förmådde arbeta, kastade sig på sin säng och ville sofva, men det var honom icke möjligt att tillsluta sina ögon, — en envis, allt annat uppslukande tanka förjagade sömnen från hans ögonlock. Och midt ibland det honom omgifvande mörkret såg han oupphörligt den blonda flickan, blek och orörlig likt en bild af smärtans genius. Hela natten förflöt på detta sätt och denna natt var lång. Då det ändtligen blef så dags att Jean Vaubaron skulle lemna sin vindskammare för att återvända till verkstaden, hade han ej njutit ett ögonblicks hvila. Hvad tilldrog sig då i denna själ? . Hvilken ny, hvilken mäktig känsla var det som på ett så segerrikt sätt bemiktigat sig den att den deri framkallat en så total omstörtning? Ifall Jean Vaubaron blifvit tillfrågad derom, skulle han tvifvelsutan ha svarat att denna känsla var medlidande, men bättre underrättade än han, kunna vi försäkra att det var kärlek, en så mycket oöfvervinnerligare kärlek, som den unge mekanikern sjelf icke anade den, och således ej heller kunde motarbeta den, någonting som han i annat fall säkert försökt göra genom att säga till sig sjelf: -— Jag är för fattig att våga älska . . . Åtta dagar förgingo. På aftonen den åttonde dagen hemkom vår hjelte något sednare än vanligt. Port