Dagens Nyheter – 9 januari 1865, sida 1

— Huru, frågade Jean Vaubaron lifligt, tror ni att hon är sjuk? — Jag vel inte om hon är sjuk eller frisk, men så mycket är säkert att hon har något i sinnet . . . Hon vill bestämdt taga lifvet af sig. Mekanikern spratt till, hans panna lade sig i djupa veck; endast den löst yttrade förmodan om ett så olycksbådande beslut träffade honom likt en dolkstöt midt i hjertat. — Huru kunna afvärja någonting så förskräckligt? stammade han. — Om jag vore i ert ställe, herr Vaubaron, skulle jag försöka göra mamsell Marthas bekantskap, det är ju en lätt sak mellan ungt folk . .. Om jag bara kunde skulle jag gerna vilja förströ henne . . . Det är bara sorgen och ensamheten som förstöra det stackars barnet . .. Nå, lofvar ni att muntra henne, herr Vaubaron? — Jag vill åtminstone försöka, svarade Jean och började långsamt stiga uppför sina sex trappor. Under vägen mumlade han med outsäglig ångest: — Göra hennes bekantskap ... förjaga hennes dystra tankar . . . kanske rycka henne undan döden . .. ja... ja. ..jag sknlle vilja det . . . af hela mitt hjerta vilja det... men hur skall det gå till? Han kunde omöjligt besvara denna så vigtiga fråga. Som gasen: i trapporna släcktes redan