Dagens Nyheter – 7 januari 1865, sida 3

mun, visserligen en smula sorgsen, men som ganska säkert lätt kunde ha lärt att le. Dessa två fruntimmer voro mor och dotter. Då Jean Vauban händelsevis mötte dem vek han artigt åt sidan för att låta dem passera och tog aktningsfullt af sig mössun. En oförklarlig instinkt sade honom att han i dem säg offren af någon stor ädelt buren olycka. Han fortsatte derefter sin väg och bilden af den ofärdiga modren och det vackra barnet utplånades snart ur hans endast af allvarliga tankar uppfyllda sinne Jean Yaubarou — vi kuna ej upprepa det för ofta — hade ej minsta reda på hvad som tilldrog sig i det hus der han bodde. En dag tviogades han af en i hemmet gvarglömd ritning att vid tutiden återvända dit för att hemta den. Ett sorgligt och oväntadt skådespel väntade honom redan innan han öfverstigit dess tröskel. I den långa portgången stod betäckt af ett enkelt bårtäcke och omgitven af brinnande vaxljus en svart likkista. Ett kopparkärl med vigvatten och stänkqvast voro placerade vid foten af deuna anspråkslösa katafalk. Jean Vaubaron upplyfte stänkgqvasten, lät några droppar vigvatten falla på kistan och gick vidare. Portvaktens lilla rum låg i första våuinj