sent öfver den goda gerning de gjort, då helt oväntadt en tredubbel olycka träffade dem. Smedens högra arm blef plötsligt lam så att han såg sig dömd till fullkomlig overksamhet. Nästan samtidigt härmed tog den bankir hos hvilken det redliga handtverksfolket haft sina besparingar insatta, till flykten, medtagande sina ruinerade och förtviflade klienters medel. Nästan förkrossad af denna dubbla katastrof försålde Simon sitt etablissemont för en vida mindre summa än det var värdt. Men ännu var ej olyckans mått rågadt. Simons efterträdare gjorde dåliga affärer, betalade ej hvad han var skyldig samt fann sig slutligen föranlåten att göra cession. Det var då Simons på ett så tröstefullt och herrligt sätt fingo besanna det gamla ordspråket att en välgerning alltid bär frukt. De två gamla hade varit den föräldralöses skyddsenglar, det var nu han som blef deras beskyddare. — De ha älskat mig, de ha skänkt mig allt, sade Jean Vaubaron till sig sjelf, — jag är icke otacksam, jag älskar dem och vill ou försörja dem. Den unge mannen höll ord. Med den mest sublima sjelfuppoffring, hvilken han i sitt hjertas godhet fann helt naturlig, helgade han hela sitt lif åt Claude och Mathurine.