den vapenprydda bibel hvilken legat vid hans mors hufvudgärd. I trots af de sorgliga händelser hvilka föregått Jean Vaubarons födelse tycktes han bestämd att njuta af en kraftig kroppskonstitution och den förträffligaste helsa: Han utvecklade sig mycket hastigt i den atmosfer af ömhet hvari han lefde, ty fosterföräldrarna behandlade honom helt och hållet som om han verkligen varit deras barn. Han mottog af dem både lekamlig och andlig föda. Claude och Mathurine gjorde af honom en förträfflig arbetare och en redlig man. Åren förflöto. Gubben glömde sina planer att slå sig i ro, och tänkte icke mera på att lemna sitt städ och sin hammare. Redan vid femton års ålder tillkännagaf Jean Vaubaron en sådan fallenhet för fosterfadrens yrke att Simon med den största glädje och stolthet betraktade hans arbeten. Hans make fanns icke att uttänka ett dyrkfritt lås och att göra en på en gång elegant och solid nyckel. Dertill visade han sig i högsta grad uppfinningsrik. Så hade han t. ex. en gång på lek förfärdigat modellen till ett så utmärkt konstlås att hans gamla far och mästare blef utom sig af beundran då han fick se det. På detta vis ansågo sig Claude och Mathurine för de lyckligaste menniskor under solen och lyckönskade sig både bittida och