Dagens Nyheter – 5 januari 1865, sida 3

sjelf och brydde sig hvarken om hvad det kunde bli af hans hustru eller om det öde som väntade hans barn hvilket snart skulle se dagen. I samma ögonblick som man på en bår hembar sjeltspillingens lik, kände hans maka de första förebud hvilka förkunnade henne att den afgörande stunden var inne. Hon bad att någon skulle komma till hennes hjelp, men ingen kom — hon ropade på sin frånvarande make — det var döden som svarade henne. Vid åsynen af det blodiga, förfärligt stympade liket, föll hon baklänges, utstötande ett genomträngande skri. Hon återfick aldrig sansen, utan slocknade utan att ens ett ögonblick ha kiänt den Hjufva modersglädjen, utan att en enda gång ha tryckt sitt lilla nyfödda barn till sitt hjerta. Den följande dagen bortburos i den största tysthet två likkistor hvilka i en undangömd vrå af kyrkogården mnedsänktes i jorden. Hvad barnet beträffade är det under namn af Jeav Vaubaron inskrifvet i kyrkoboken. ;(Forts.)