Dagens Nyheter – 5 januari 1865, sida 2

såg spåren efter en adlig vapeusköld, med en markiskrona såsom hjelmprydun: ud Detta vapen — Eett silfverankarkors i rödi fält — tillhörde den familj från hvilken vår hjelte härstammade. Den unge arbetaren hade en obestirdlig rätt att kalla sig markis Jear de Vaubaron såsom den ende och siste representanten af denna gamla ätt. Vi skynda att tillägga det handtverkaren icke allenast afstod från utt aterfordra denna titel utan att han knappt visste sig vara adelsman, ej heller fäste han någon vigt vid sitt dock på sin tid så illustra namn. Detta fordrar en förklaring som vi i korthet vilja lemna. I sjuttonde seklet fanns i Bretagne i trakten af Carnac, ett ståtligt och isynnerhet mycket vidsträckt slott, omgifvet af så bördiga fält att de årligen render rade öfver tjugo tusen ecus. Denna storartade egendom utgjorde det Vaubaronska herresätet och tillhörde familjen af detta namn. Vid tidpunkten för Nantesiska ediktets upphäfvande var familjens hufvudman markis Gontran de Vaubaron, en man på sextio är enkling efter en ung och skön qvinna, hvilken efterlemnat en späd son. Markisen, en man af en dyster och exalterad karakter samt mycket fallen för fana. ism, bekände sig till den reformerta läran De förföljelser, för hvilka hans trosförvandter blefvo föremål, uppfyllde honora med bitterhet