Dagens Nyheter – 5 januari 1865, sida 2

resultat, var att ädraga sig en fruktansvärd näpst. Kungens trupper belägrade slottet och erhöllo den grymma ordern att ej på något vilkor skänka rebellerna nad. Artilleriet krossade de väldiga portarne och gjorde brickor i de tjocka murarna och eldsvådan kom snart de höga sig från fceodaltiden förskrifvande tornen att mstörta. Blod Hötiströmmar. Endast ett ringa antal hugenotter kunde lefvande bana sig en väg bland de rykande ruinerna och söka sin riiddning 1 flykten. Bland dessa scdnare var markis Gontran de Vaubaron. Må man dock icke beskylla honom för feghet. Den gamle ädlingen tillhörde det slag af starka och modiga naturer, som aldrig vinda ryggen åt fienden, som väl stupa men aldrig vika — han skulle ha velat fortsätta striden till sista ögonblicket, dö med sina kamrater sjelf öka den hög af lik som låg upptornad på hans fädernegods ruiner .., Men han sade till sig sjelf att han ingen rätt hade att döma sin ende knappt tioårige son till denna förfärliga död och att åt tillintetgörelsen och glömskan öfverlemna ett irorikt namn, ett historiskt namn; han förenade sig derföre, ehuru utgjutande tårar af förtviflan och raseri, med de fiyende. Begagnande sig af det af slottsbrandens sken endast till nagon del skingrade mörkret uprpädde Gontran jemte den lilla trupp af hu