— Doktorn, upprepade ban, han gick för längesedan. — Jag tyckte mig höra dig tala med någon. — Du vet väl att det ibland händer mig att tänka högt. — Hvad gjorde du då ensam derute? — Jag letade i mina papper efter ritningen till en machin som jag behöfver och som jag omöjligt får reda på. Denna mycket sannolika förklaring tillfredställde fullkomligt den unga sjuka. Hennes ögon kommo derefter händelsevis att falla på det hopvikta papper heunes man böl!l i handen. — Hvad är det der? frågade hon nyfiket. Vaubaron spratt till. Han mindes icke sjelf hvad dot var. — Det är, det är, sade han, i det han vek upp papperet och betraktade det, det är doktorns nota. — Hnru, har han redan gifvit dig sin räkning! — Ja, som du ser. — Till hur mycket går den? Vaubaron tittade efter summan. Två hundra fyratio sex francs, sade han derefter. En smärtsam förvåning lästes på Marthas ansigte. — Men det är ju oerhördt, utropade hon, riktigt förskräckligt! . . . Att nödgas betala