Dagens Nyheter – 4 januari 1865, sida 3

I skull, säg att jag orätt tolkade era ord, att j de böra uppfattas alldeles enligt ordalydelsen? Läkaren tvekade ett ögonblick. Vaubarons bleka ansigte blef ännu blekare, och dess uttryck antog något bedjande. — Hvarföre säger ni ingenting, herr doktor? frågade ban slutligen med darrande I röst. i — Hör på, imföll häftigt läkaren, ni är en man och bör ka en mans mod. Utomdess, måste ni ju ändå förr eller sednare ertara sanningen. ; Vaubaron spratt till såsom den till döden dömde, hvilken plötsligt ser bödelns bila höjd öfver sitt hufvud. s Hans läppar darrade, men det var honom ! omöjligt att uttala ett enda ord; hans ögon tycktes utvidga sig i deras gropar, han gjorde ett jakande tecken med hutvudet, derefter, återföll han i sin förra statylika orörlighet. I Läkaren gjorde en åtbörd af medlidande. ! j I i Men hvartill ljuga inför en uppenbar visshet? Han fortior således: — Jag förmodar att ni icke är okunnig) om ait er hustru har lungsot, herr Vaubaron. Jag tänker äfven att ni längesedan varit be-! redd på det slag som nu träffar er... I — Man känner ofta sanningen och ändå hoppas man, sade Vauberon med en röst så dyster som om den uppstigit ur grafven. — Nu bör ni emellertid icke hoppas längre.