Dagens Nyheter – 4 januari 1865, sida 2

— Var lugn, herr Vaubaron, lita fullkomligt på mig. De två männen inträdde i sängkammaren och doktorn närmade sig sängen. — Hvad har jag hört, hvad har jag hört, min lilla fru! utropade han gladt. Ni ville nyss utan att ha fått er doktors lof spela den starke och blef straxt straffad efter törtjenst. -— Jag trodde att jag var starkare än jag tyvärr är, stammade den unga qvinnan. -— Och så orkade ni icke röra er ur stället . . . Var lugn, krafterna komma nog igen, bara ni lofvar att cj bega någon oförsigtighet, eljest blir ni sjelf skulden till att det går långsamt med ert tillfrisknande. — Ack, herr doktor, jag lofvar att vara tålig och försigtig, återtog Martha, men då är det väl riktigt säkert att jag blir frisk? ... — Ja visst, hvem tviflar på det? — Jag löper således ingen fara? — Inte dep minsta. — Saken är den att jag så väl behötver lefva ... min man och mitt barn kunna omöjligt umbära mig . . .ack, min Gud, hvad skulle det bli af dem ifall jag föll ifrån? ... bara jag tänker derpå grips jag af den gräsligaste ångest. — Hvarifrån tar ni de der stygga tankarne, min lilla fru, seså, jaga nu fort bort dem . .. Jag lofvar er iute allenast att tillfriskna utan äfven att snart bli alldeles bra...