Dagens Nyheter – 4 januari 1865, sida 1

Gud kan ej ha skäunkt oss vår lilla Blanche, denna vär dyrbaraste skatt, för att genast göra henne moderlös ... det är för många heliga band som fästa mig här nere, dessa band kunna icke slitas 2 Jag älskar dig och jag älskar vårt barn ... jag har ingen rätt att dö! — Derföre skall du också lefva, min högt älskade Martha, stammade Jean Vaubaron nästan qväfd at de snyftningar han undertryckte, du skall lefva för vår dotter och för mig. — Lyft upp Blanche till mig ... lägg henne i min famn, bad den döende. Vaubaron lydde. Martha återtog: — Ja, jag skall lefva, jag känner det, men min Gud, min Gud, må mitt tillfrisknande ej gå alltför långsamt! — Wäkert kommer det att gå vida fortare än du tror; liksom du nyss öfverdref dina krafter, öfverdrifver du nu din svaghet. Martha skakade sakta på hufvudet. Vaubaron fortfor: — I alla fall bör du väpna dig med tå lamod, mitt goda barn. Jag lofvar att så väl sköta om dig att du skall finna timmarne korta som minuter, dagarne som timmar. — Ack ja, min vän, utbrast Martha, nog vet jag att du är god som Gud sjelf ... det är just dertöre att jag är så stolt och lycklig öfver att vara din hustru, som jag tfrukiai döden. Vauberon ämnade svara men hanu icke