Dagens Nyheter – 4 januari 1865, sida 1

gan som surrande tyger omkring härinne ha mera styrka i sina små vingar än jag i helt min kropp ... säg, är ej detta ett dåligt tecken — Nej, svarade Jean, som ej mera för mådde reda sina tankar. -— Är det verkligen sant? — Jag svär det. Talar du uppriktigt? frågade Martha och betraktade med orolig uppmärksamhet mannens ansigte. Ar jag icke niära döden? Jean mera hörde än såg sin hustrus forskande blick riktad på sig. Den döende måste ull hvarje pris lugnas. Han befallde då sina ögon att icke tåras, sina läppar att le, sin röst att icke darra, och svarade : — Nära döden! ... Hvad tänker du på, kära barn? ... Är det verkligen på allvar du gör en så löjlig fråga? Din sjukdom är alls icke farlig fastän den blitvit långvarigare in jag först trodde den skulle bli, men läkaren bar så utförligt förklarat mig det hela, att jag hvarken känt eller känner den minsta skymt al oro. Martha utstötte en suck af lättnad och hennves klara, rena blick antog ett nästan glad uttryck. — Ja, ja, inföll hon lifliigt, jag tror dig min vän ... jag vill tro dig... det skulle vara för mycket hårdt att nödgas lemna all hvad man så högt älskar ... Gud kan ej he förenat oss för att så fort åter åtskilja oss,