då I I klättrares uppgift att gå uppför på dem och I Köpenhamn sammanträffa med rivaler från Pd -— likheten mellan Vestmannaöarne och Feeröarne. I På sina ställen, t. ex. vid Drangö, begagnas fasta jernbultar, som äro indrifna i berget och I tjena till fotfäste. Dessa jernbultar kallas I guttorm (ar), och det är nu en skicklig bergslå in nya utan att ha tåg eller annat att stödja sig vid. Man berättar om en sådan klättrare, att han gick uppför en af dessa lodräta klippor med blott två guttormar ihänderna, hvarvid han slog fast den ena i klip-; pan, steg så upp på den, inslog derpå den andra något högre och begaf sig upp på denna, , utdrog vidare den nedersta och inslog den ofvanom sig, steg upp på densamma, utdrog åter den nedersta och slog in den högre upp, och så undan för undan tills han på dessa båda pinnar nådde toppev. Detta anföres på Island såsom något fulländadt i konsten att klättra och man kan ej neka att det är skickligt gjordt. Den landfågel, som på Island isynnerhet utgör föremål för jagt, är Rypen, som finnes öfverallt och är serdeles eftersökt af jägarne. Som bekart byter den om färg efter årstiderna, I men den jagas blott om hösten och vintern, I dels med snaror dels med bössa. Dock får Rypen mångenstäds gå fri, och förföljes då endast af falken, som enligt folktron skall vara Rypens broder och döda honom i ett slags vildhet. Då den dödat sin syster Rypen och (åter kommer till sans, vaknar samvetet och med ett sorgligt läte beklagar han sig öfver det mord han begått. VPerför är det ett allmänt ordspråk om för sen ånger: han kennir ikki fyr en kemre ad hjartanu (han känner icke förr än det kommer till hjertat). — På sednare åren ha betydliga qvantiteter Ryper förts till Köpenhamn från Island och sålts med god vinst, stundom också med temligen stor förlust, då de varit linge på väg och i Norge. Ofta nog får man der köpa isländska typer under namn af norska, ty allmänheten vill ej gerna tro, att de kunna vara fullt friska efter en så lång sjöresa som från Island till Danmark. Det största parti som i Köpenhamn uppgifves såsom intfördt från Island, var 10,000 stycken år 1855; men naturligt utföres betydliga qvantiteter, som aldrig blifva antecknade. Vildgöss och Vildänder, Brokfåglar (hey!ö) hafva på fera ställen mer och mer blifvit föremål för fångst. Vildgässen uppsöka vissa årstider bestämda platser, helst vid floderna, och fälla den fjäder som då uppsamlas affolket och säljes såsom pennor. Vildanden har man hittills blott skjutit, men icke fångat med sådana snaror, hvarmed man annorstädes fångar dem. Deremot användes sådana här och der på norra kusten mot Eidergåsen, tills de som samlade eiderdun anförde klagomål deröfver, hvarefter utfärdades ett strängt förbud att fånga eidergåsen på detta eller annat sätt. Detta är skälet hvarför samlandet af dun och eidergåsens förökning haft så god framgång öfverallt på Island, hvarest hopp finnes att få en sådan industri i gång. Vid Nyvattnet och på de många holmarne i denna sjö är största rikedomen på sjöfågel, isynnerhet flera slags vildänder, hvilka der lefva såsom halftama och äro en stor prydnad för trakten. Svanen hör på Island till de vilda fåglarne och bygger sitt bo mest på fjellen norr om Borgarfjorden, der den utgör en icke obetydlig inkomstkälla för den kringboende be f fol kningen. På våren kommer den ned fill stranden, mest vid Bredfjorden och vistas der en tid på försommaren, medan han fäller fjädern. Befolkningen i trakten uppsamlar dessa förlorade fjädrar, och sälja den största och näst största för en skilling eller så omkring, men förr har mången gång en enda bonde kunnat sälja en sådan mingd, att han derför bekommit 70 å 80 rdr. — Massan af svanpenuor, som utföres från Island, angifves dock högst till omkring 40,000 (1840), men på sedvare år har exporten af denna artikel aftagit så att den numera sannolikt icke uppgår till mer än 7— 8000 stycken. Den stora mängd svanor som sammanskocka sig i Bredfjordens in-; nersta vikar, höra eljest till denna trakts förvämsta prydnader, och den som tviflar på svansångens verklighet kan här få fullt besked om saken. Då svanorna flyga 1 skaror, låter deras sång närmast såsom klockors klang, och då flocken slår sig ned i en lugn vik, företer den en af de lifligaste och vack raste sk ådespel man kan få se i den klara bergsluft, som rå-! der bland dessa storartade trakter vid berg och sjö. I Ca