Dagens Nyheter – 3 januari 1865, sida 3

och började, ett rof för den vildaste förtviflan att snyfta som ett barn. Han väcktes ur denna förfärliga kris af den lilla Blanche, som, ömt slingrande sina små armar kring hans hals, saktn hviskade: — Trösta dig, pappa, — gråt icke, pappa, — mamma är icke död, — hon sofver bara, — du skall få se att hon snart vaknar. Jean Vaubaron tyckte sig höra en engels röst. Han kände ej ett ögonblicks tvifvel. Barnet kunde ej misstaga sig. I hans själ vaknade vissheten att Martha verkligen icke var död. Hans oöfverlagda förtviflan dunstade bort, hans tårar torkade, han började åter hoppas. Gud vet bäst med hvilken hänryckning han kysste den lilla Blanche, hvars ord ryckt honom ur det djup af moralisk dödskamp, hvari han för ett ögonblick sjunkit och han gjorde derefter hvad han genast borde ha gjort, han tryckte sin hand mot Marthas afmagrade bröst. Han kände verkligen hennes hjerta slå under denna svaga tryckning, och hur svaga, hur omärkliga dessa lifstecken än voro, öfvertygade sig Jean Vaubaron dock snart att de ej voro någon bedräglig villa. Den unga qvinnan lefde ännu. (Forts.)