Dagens Nyheter – 3 januari 1865, sida 1

blå ring omgaf hennes stora ögon och några svettdroppar hade framträngt från hennes hvita tinningar. Hennes sömn var långt ifrån lika lugn som modrens. En hemlig feber dref blodet mot hennes hufvud. De slutna ögonlocken rörde sig som om de velat öppna sig och häftiga sprittningar skakade den fina kroppen hvars vackra konturer påminte om de skön englars, hvilka medeltidens bildhuggare i deras fromma tro brukade uppsätta öfver dom. kyrkornas portiker. Barnet led, man kunde ej misstaga sig derpå. En stor tår, en af dessa bittra tåra hvilka framtränga ur det af förtvifion öfver fulla hjertat, liksom blodet frambryier ur et djupt sår, uppsteg i Jean Vaubarons öga och nedrann på hans kind. — Min Gud, hviskade han och aftorkadd med afviga banden sina ögon, min Gud, ha medlidande med mig!... Du ser att jag svig tar under bördan, skänk mig det mod son fattas mig ... återgif mig den allt mer och mer försvinnande kraften! Barnet gjorde en häftig rörelse. Des: hufvud vände sig åt andra sidan, det slog upp ögonen och sköt med de små händernt undan det ned 1 ansigtet hängande håret. Jean Vaubaron lemnade sin stol. Han knäföll framför den lilla fickan, son betraktade honom med ett englalikt leende