Dagens Nyheter – 3 januari 1865, sida 1

i ken blifvit för vid, var nära att falla af fingret, som ej heller tycktes ha den nödiga styrkan för att qvarhålla den. Den unga blonda qvinnan var försänkt i en djup, och som det föreföll, äfven lugn sömn. Andedragen voro lätta och jemna. Det hade varit under sömnen, henne sjelf ovetande, som en suck banat sig väg öfver hennes läppar. En enda blick hade varit Jean Vaubaron nog för att öfvertyga sig härom. Han for långsamt med handen öfver pannan och de fåror ångesten gräft mellan havs ögonbryn, utplånades för ett ögonblick. Sedan hans blick några sekunder med djup rörelse hvilat på den sofvande bustrun, ändrade den riktning och vände sig mot den maskstungna fåtöljen, bhvarom vi redan talat. Mellan armarna på denna gammalmodiga möbel satt eller riktigare låg ett barn, en blond kerub, en liten ungefär sexårig flicka, med hufvudet lutadt mot ryggstödet. Ingen beskrifning skulle förmå att gifvo en ett riktigt begrepp om behaget och skönheten hos denna lilla späda varelse, på en gång så lik fadren, Jean Vaubaron, och modren, den unga döende qgvinnan Ej heller den lila tiickan tycktes ha något säkert fotfäste på jorden. Hos benne I fanns ingenting af den öfversvallande lifskraft som påträffas hos visgea barn. Hennes formers finhet gränsade till det onaturliga. En mörk