Dagens Nyheter – 2 januari 1865, sida 3

som tydligt lästes både 1 hans blick och hans leende. Jean Vaubarons ansigte kunde omöjligt bedraga. Under detta så sköna och stolta yttre måste finnas ett ädelt hjerta, en upphöjd själ och en ovanlig intelligens. Mekanikern var, som vi redan nämt, tjugosex år, men han föreföll några år äldre än han verkligen var. Gryende skrynklor började fåra hans marmorhvita panna. Äfven under ögonen urskildes några fåror och vid mungiporna såg man oftast ett djupt veck, säkert framkalladt af någon bitter tanke. Jean Vaubarons lif förbittrades af ett af dessa djupa lidanden, under hvilkas tyngd äfveni den starkaste känner sina axlar svigta, sina krafter aftaga-. Det skall ej dröja länge innan vi erfara, hvari detta lidande bestod. Plötsligt urskildes det nästan oförnimbara ljudet af en gvälfd suck. Jean Vvubaron tittade häftigt upp såsom träffad af en elektrisk gnista. Hans nyss förut så matta ögon fingo ett lifvadt uttryck och han vände sig med öm oro mot sängen, hvars gardiner voro till hälften fråndragna. (Forts.)