Dagens Nyheter – 2 januari 1865, sida 2

vit af två paviljonger, bestimda för köken, stallen och vapenhusen. Detta palats var bygdt under Ludvig XV:s tid för en finansförpaktare, hvars namn vi glömt. Hela detta hotell hade under de sednare tio åren varit bebott af dess nye egare, en gammal ungkarl, som sällan gick utoch aldrig hos sig mottog någon menniska, och öfver hvilken qvarterets nyfikne endast lyckats förskaffa sig ganska tå och datill i hög grad otillförlitliga och sväfvande upplysningar. Man visste alt den gamla herrn hette eller lät kalla sig baron de Viriville. Man förmodade i allmänhet att han varit bankir någonstädes i provinsen och att han dragit sig från affärerna, efter att ha realiserat en betydlig tförmögenhet. Man var icke heller okunnig om att han endast hade en helt liten tjenstepersonal, nemligen cn kammartjenare, en kusk och en kokerska. Vidare hade man reda på att i spetsen för hans inre ekonomi stod ett slags hughållerska eller husmamsell vid namn Cecile Renaud, hvilken med eller utan skäl ansågs era ett oimskränkt välde öfver honom. Då vi besökt det mörka och dystra husets första väning och klädmäklarens bod, skola vi stiga öfver hotellets tröskel, ty dessa tre ställen äro skådeplatserna för vår dram, det är der dess förnämsta scener komma att tilldraga sig. Det var i början af sednare hälften af