Dagens Nyheter – 2 januari 1865, sida 1

I det ögonblick vår berättelse börjar läste man å en liten öfver det ena bottenfönstret anbragt skylt följande ord: LARIDON Klädmåklare. Säljer och köper nya och gamla saker. Betalar kontant assistanssedlar eller utlöser, om så åstundas, de pantsatta sakerna. De få promenerande som under sitt flanerande på Pas-de-la-Mule-gatans ojemna stenläggning händelsevis kommo att kasta en nyfiken blick genom de redan af oss nämda jerngallerna, varseblefvo i de två rum, hvilka utgjorde klädmäklarens magasin och bod en sällsam och väldig samling af de mest olikartade, mest skiljaktiga, mest heterogena föremål. Der såg man ligga huller om buller i dammet ganska dyrbara saker, såsom kinesiskt och sachsiskt porslin, gamla faiencepjeser, antika möbler, äkta flammändska spetsar, taflor tillhörande adertonde seklets skola, gamla klädespersedlar, verktyg för alla möjliga slags yrken, rostigt jernskräp, söndriga gitarrer och tusentals andra föremål, hvilkas uppräknande skulle bli alltför vidlyftigt. Laridon sålde allt, åtminstone (hvilket dock icke kommer alldeles på ett ut) fanns i hans bod allt, men det oaktadt såg man der högst sällan någon köpare.