Aftonbladet – 31 december 1874, sida 4

Mordplan mot furst Bismarck. Norddeutsche allgem. Zeit. meddelar en berättelse om on mordsammansvärjning mot furst Bismarck, hvars detaljer hemlighållits i 15 månader. I September 1873 erhöll en fransk ärkebiskop ett anonymt bref, hvars förf. tillbjöd sig att rödja ur vägen ett vidunder, som, efter att hafva bragt det sköna Frankrike tilll branten af undergång, visade ofantlig fientlighet mot katolicismen. Brefskrifvaren förband sig att utföra sin plan före årets utgång. om ärkebiskopen ville skicka 40,000 fres, med hvilka han ville trygga sin hustru och fyra barn mot brist och nöd, och 20,000 fres åt honom sjelf. För att icke kompromettera presterne, föreslog han användningen af ett sinnrikt chiffer och tillrådde ärkebiskopen att, då han svarade, icke på kuvertet lemna någon antydning om, från hvem brefvet kom. I ett andra bref begärde han skyndsamt svar, inneslöt sin fotorafi samt yppade namn och adress: Duchesne Poncclet, Rue Leopold, Seraing. Ärkebiskopen lemnade, som sig borde, brefven till franska regeringen, som skyndade att om de samma underrätta furst Bismarck. Belgiska polisen gjorde undersökningar och fann, att Poncelet var en handtverkare af oklanderliga vanor och aktningsvärdt umgänge, han besökte regelbundet mässan, var i goda omständigheter och hade fått en uppfostran, som var vanlig för hans klass. Under första hälften af 1873 hade han sysselsättning i Aachen, och prof på hans handstil öfverensstämde med de båda brefven. Fotografiporträttet var likväl icke hans eget, utan en f. d. kamrats vid namn Gundy, som bodde i Lille och mi kes för att hafva haft del i komplotten. Ärkebiskopen fick emellertid ett tredje bref i chiffer, som ifrigt fordrade ett svar, emedan man ej hade någon tid att förlora. Poncelet blef derför bevakad och rustade sig nu till ett besök i Tyskland: men en kamrat der ilandet, som polisen1 Aachen gjort några oförsigtiga frågor, skickade honom en varning, att det skulle vara farligt för honom att gå öfver gränsen, och han uppgaf resan. Hvad som sedan blifvit af honom, vet man ej: det officiösa bladet Säger blott, att det ej längre finnes något skäl att hålla historien hemlig. Nya operan i Paris. Inom kort kommernya operan i Paris att öppna sina portar för allmänheten. Denna jättestora byggnad, uppförd efter itning af Garnier och under hans öfverinseende, är ett af de mest praktfulla, men också ett af de mest skrytsamma, oädla och andefattiga alster af fransk byggnadskonst, som detta århundrade här att uppvisa, ett äkta praktstycke på det andra kejsardömets smak och hvad man kunde kal1a demimondestilen. Också har man hört Frankrikes bästa konstdomare beklaga, att denna byggnad kommit att inhysa Paul Baudrys sköna målningar, som räknas till det basta af det myckna goda, som den franska målarkonsten i nyare tider alstrat. Helt nyligen profvades det nya operahusets lyshållning, i hvilken bland annat ingår en gaskrona af ofantlig och rikaste utstyrsel; nationalförsamlingens ledamöter, de utländska sändebuden, ombud för tidningspressen och omkring 1,500 andra personer, till stor del damer, voro inbjudna att öfvervara afprofningen, som utföll fullkomligt tillfredsställande. Men Times brefskrifvare i Paris tillägger, att intrycket, som operahusets inre gjorde, var deladt. Den alt för rika förgyllningen och slöseriet med ornament misshagade många. Smaken börjar, vill det synas, äfven i Frankrike slå in på en annan bana. Ett folkombud anmärkte emellertid spefullt, att det gladde honom att på operahusets väggar återfinna litet af de millioner, som lagstiftande församlingen anslog åt den nya operan. En f. d. minister för allmänna arbeten upplyste, att i omkostnaderna ingår en summa Na millioner francs, som franska staten är skyldig — spelhusvärden i Monaco. Dagen efter att lagstiftande församlingen beviljat denna tilläggssumma, framlade spelhusvärded henne för ministern. Man har gjort alt för att förmå sångerskan Kristina Nilsson att medverka vid nya operans invigningsfest, och operans direktör, Halanzier, lär länge stått i underhandlingar med henne härom; men hon hade gjort den invändning, att hon icke ville uppträda i någon af de lösryckta akter, som bilda invigningsfestens program. Denna betänklighet lär nu vara häfd, och äran häraf tillskrifver sig det kända humbugbladet Figaro, som försäkrar, att det var dess utgifvare, hr Villemessant, som med löften om stormande bifall lockat divan att gifva sitt samtycke. Någon grund för påståendet lär emellertid finnas, ty tidningen offentliggör en blomstrande tacksägelseskrifvelse till Villemessant från Halanzier, som till sist frågar: huru kan jag vedergälla edra tjenster i denna sak? — en fråga, hvarpå Figaro svarar: ni skall öppna operahuset i fyra timmars tid för mina prenumeranter,